Race report: TEC 50 miles night – DNF

Då var det dags igen. Dags för ett nytt DNF. Börjar få en ganska gedigen samling. Särskilt verkar jag samla på DNF strax efter gryningen… Funderade på att strunta i allt skriva en race report, men inser att om jag skriver denna för min egen skull så kanske jag kan ha användning av den en gång i framtiden.

DSC_5587

Täby Extreme Challenge är en stor ultralöparfest. Klasserna är 50 dag och natt, 100 och sedan förra året även 200 miles. Här flyttas gränser och här föds hjältar. Här siktas det mot stjärnorna, men ibland landar man bara på månen.

DSC_5585

Jag anmälde mig till TEC 50 miles night dels för att det är en kul tävling, och dels för att testa distansen. Och varför jag valde natt-klassen var för att öka svårighetsgraden lite, och för att slippa hetsen med en massa snabba och pigga löpare i spåret.

DSC_5586

Målsättningar

Men att springa i TEC byggde på att jag hade lyckats fullfölja Ursviks Ultra, och att jag faktiskt hade kommit upp i den mängd som 8 mil kräver. Inget av detta hade jag lyckats med. Att ställa mig på startlinjen i TEC skulle alltså vara väldigt modigt, och att lyckas fullfölja skulle kräva mer tur än skicklighet.

DSC_5593

Det var bara fyra damer anmälda i klassen, så jag skulle ha en bra chans på en pallplats. Om jag bara tog mig i mål…

Förberedelser

Ja, förutom att jag inte alls löptränat för distansen, så var förberedelserna inte de bästa. Natten innan väcktes jag av att grannen hade ringt efter en spolbil för att åtgärda ett stopp i avloppet (?). Vid ett-tiden startade en kompressor utanför mitt fönster, och sedan var det hopplöst att försöka sova. Även om det bara höll på i knappt en timme så var den viktiga nattsömnen förstörd. Vaknade med huvudvärk och allmän seghet.

Dessutom hade det känts som om jag hade någon infektion i kroppen hala veckan. Under de få träningspass jag genomförde så rusade pulsen i väg och jag kände mig allmänt energilös. Jag kände också att jag inte alls hade ork eller lust att kämpa mot smärta.

DSC_5601

Jag drog upp till Ensta krog så att jag vad där vid 19-tiden. Träffade Janne, Maria och alla andra ultralöpare jag känner som sprang eller supportade. Maria gick och köpte pizza så jag fick iallafall en ordentlig middag. Jag och Sandra hängde inne i omklädningsrummet för att inte frysa. Allt var bara nedräkning till starten.

DSC_5590

Loppet

Strax före midnatt samlades alla vi, ca 10 stycken, som skulle springa 50 miles night ihop och fick lite information, på engelska eftersom vi hade en tysk deltagare med oss. ”Follow the schnitzels” var väl den instruktionen som alla kom ihåg. Och exakt vid midnatt släppte Reima iväg oss.

DSC_5589

Varv 1: Upptäcktsfärd

Eftersom jag inte provsprungit banan tidigare så var detta varvet spännande. Jag hade hört att det var mer terräng i den nya sträckningen och att banan var väldigt vacker. Banan var snitslad med plastband och med reflexer. Ganska enkelt att hitta. Hade tur att komma i fatt några löpare som sprang 100 miles och kunde försäkra mig om att jag faktiskt var på rätt väg. Kände igen mig lite från den gamla bansträckningen, men också från den etappen på Roslagsleden som jag och Johan sprang för några veckor sedan.

DSC_5591

DSC_5592

Kroppen kändes bra, förutom att jag blev matt så fort pulsen gick upp lite för mycket. Om det berodde på någon infektion eller på sömnbristen är svårt att säga. Jag hade lite för mycket kläder på mig, men det löstes lätt när jag kom ifatt en tjej som sprang 100 miles och som frös. Bara att låna ut min väst till henne. Båda lika tacksamma 🙂

Varv 2: Dimma

Jag gjorde bara ett kort stopp i depån, sedan ut igen på andra varvet. I början är det lättsprunget på cykelbanor och promenadstråk. Där var det bara att lufsa på. Men när jag kom in i skogen på de mer tekniska stigarna så kände jag att att det var klokast att gå, framförallt för att minska belastningarna på fötternas muskler och ligament. Jag började känna av trötthet i fotvalv och vrister, och i baksida lår. Det var också ganska dimmigt, och i pannlampans sken så blev det en vit mjölk… Ibland svårt att ens se vart stigen tog vägen.

DSC_5597

Varv 3: Vargtimmen

Dimman blev tätare och jag sprang faktiskt lite vilse strax efter depån. Tur att det fanns andra löpare i skogen.

DSC_5584

Under andra varvet var det tyst i skogen, men när jag gick ut på tredje så började fåglarna sjunga.Dock var det fortfarande mörkt. Nu kände jag av tröttheten ordentligt. Timmen före gryningen är det som mörkast. Jag intalade mig själv att jag skulle bli pigg och på bättre humör så snart ljuset kom. Men istället började det regna. Intalade mig att detta var bra för mig och att det var under sådana förhållanden jag var stark.

DSC_5600
TEC är en folkfest även längs banan. Flera familjer sätter upp depåer.

Varv 4: Det går utför

I depån bytte jag om till regnkläder och tog av pannlampan. Nu var det ljust. Jag fortsatte att jogga på i den lättsprungna delen av banan, men nu började det göra ont i bägge fötterna. Inte bara på samma sätt som i Ursvik, utan också så som det kändes för två år sedan. Nu kom tankarna på allvar.

DSC_5595

Hur mycket ville jag detta? Vad skulle det vara värt att offra för att ta mig i mål? Jag stretchade vaderna i hopp om att det skulle släppa, men icke. Jag gick mestadels, men det gjorde ont även det. Fötterna pulserade. Hur länge skulle de hålla? När skulle det som hände på Tjejmaran 2014 inträffa? Hade jag minst ett år utan löpning framför mig? Bara ytterligare tre varv för att ta mig i mål. Vågade jag? Eller vågade jag ta ytterligare ett DNF?

DSC_5596

När jag kom in för varvning hade jag bestämt mig. Fötterna hade försämrats såpass snabbt under detta varvet så jag vågade inte fortsätta. Janne mötte upp. Han gjorde några halvhjärtade försök att övertala mig att fortsätta, men förstod att jag vägt de fysiska riskerna mot det mentala nederlaget. Så det var bara att gå till Reima och låta honom klippa bort chippen från skorna.

DSC_5594

Lärdomar

När satt i omklädningsrummet och bytte om kom Maria. Hon känner ju till mina problem och gjorde inga försök att få ut mig på banan igen. Istället började hon ta fram en handlingsplan för vägen tillbaka. Hon har sedan tidigare givit mig namnet på en bra massör som hon går hos, men som jag har ännu inte besök. Nu insåg jag att det var dags. Och för att ingen tid skulle förspillas bokade hon själv en tid till mig, redan imorgon. Jag är så tacksam ❤

DSC_5588

Att felet inte sitter i foten i sig är jag ganska säker på, utan det är styrkan i hela benet, från höft till tår, som inte orkar med när terrängen är för teknisk. Och vänster sidan är svagare än höger. Så nu handlar det om uppbyggande träning; dels avseende styrka, men också att få igång min mängdträning, för att jag ska orka dessa långa distanser.

DSC_5599

Att bryta detta loppet var egentligen inte så jobbigt. Jag hade ju redan från början insett att det vore helt orimligt att jag skulle kunna klara distansen utan problem, och detta är definitivt inte ”Årets LOPP”. Men visst svider det, och jag känner inte att jag kan kalla mig ultralöpare när jag ser viljestyrkan hos 100- och 200-mileslöparna. Visst svider det att inte fått plocka hem en tredjeplats, men med det tempot jag höll så hade jag ändå inte velat bli uppmärksammad. Ska jag någonsin placera mig i ett lopp ska det vara för att jag gör ett bra lopp, och inte för att det är så få startande.

Nu är det ett år sedan jag fullföljde ett lopp. Hur ska jag göra för att få en målgång? Funderar på att anmäla mig till Vårruset 😉

DSC_5602
Det blev bara 46 km

Tack!

Ett stort och varmt tack till hela organisationen av TEC och hela supporter-maffian. Ni är änglar! Och tack alla löpare som kämpar och är sådan inspiration och förebilder! Och tack alla vänner som peppar mig till framgång och stödjer mig i motgång!

DSC_5598
Fantastiska Sandra

Jag fick förresten ett pris! Men det var egentligen en födelsedagspresent av Janne. En gjutjärnsgryta. Nu kan jag även lägga till bra mat i mitt nya träningsupplägg för att bli en bättre löpare. Jag är tacksam över att han inte tog med sig presenten på min födelsedagsultra… 😉

DSC_5609

Annonser

5 reaktioner på ”Race report: TEC 50 miles night – DNF

  1. Jan-Etik

    Bara 46km. Det finns rätt många som inte ens drömmer om att springa så långt. Lätt att glömma under en TEC helg.
    Vilse?! Du sprang är bara lite fel.
    Se nu till att använd grytan. Den tål det.

    Liked by 1 person

    1. Nej, där var jag faktiskt vilse. Jag trodde att jag var rätt, men snitslarna tog slut. Och när jag vände och hittade dem igen kände jag inte igen mig och visste inte om snitslarna ledde in mot varvning eller ut från depån. Helt förvirrad… Skyller på dimman 😉

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s