Gästinlägg: Race report Olympian Race 180 km

Under KUL-helgen förra året träffade jag Nina för första gången. Vi sprang ihop bägge dagarna, och tack vare henne så kunde jag fullfölja bägge dagarna, om än långsamt. Nina har haft ett stort mål med sin träning; det mäktiga Olympian Race i Grekland över hela 180 km. Här får du läsa hennes underbara och gripande rapport från loppet!

För ca 3 1/2 år sedan började jag att gå/springa. Till slut så klarade jag att springa 3km i ett sträck utan att stanna. Jag var så stolt. I förra fredagen startade jag i Olympian Race i Grekland, helt galet…

Resan började redan i höstas när jag ansökte om att få delta. Väntade å väntade på svar. Så kom det, jag var accepterad! Efter det så var alla andra tävlingar bara en förberedelse inför det stora äventyret.

Sprang bla Karlstad 6H, Espoo 24H, Skövde 6H och Munkastigen och tanken var hela tiden Grekland. Skulle jag klara av att springa så länge, i den terrängen? (Som jag inte visste något om egentligen då jag aldrig varit i Grekland tidigare)

18 mil är långt… Jag fick ihop 167km på Espoo, men det är ju slätt och utan väder.

I Grekland fick vi väder… Man tänker varmt och sol, men det blev regn, regn och åter regn. Stormbyar uppe på bergen som gjorde att jag fick lov att hålla i en kille för att inte blåsa bort, vi kom knappt framåt. Åskan kom även på besök under natten, man kände sej väldigt liten där ute i mörkret… Det var backar som aldrig tog slut uppför, nerför. På asfalt, grusvägar, kostigar och riktigt sönderregnad dirt track. Vi vadade över en fors, man var så blöt så det gjorde ingen skillnad, bytte inga skor. Blåsorna på fötterna blev stora pga att man var konstant blöt.

Tar det från början, svårt att komma ihåg riktig vart jag befann mej men berättar det jag minns iallafall.

Vi var 8 svenskar som stod på startlinjen i år. Ett härligt gäng på 4 killar och 4 tjejer. Inga-Sarah och jag hade bestämt att köra ihop, gott med sällskap! Det var första gången för oss båda.

Ca 165 startande gav sej iväg på den 180km långa resan mellan Nemea och Olympia. Vi startade i sällskap med Mia och Janne, det kändes bra. Men efter ett tag så springer vi ifrån dom och när vi kommer till Cp2 (tror jag) så kommer vi ikapp Sandra och Jonas (Sandra vinner senare damklassen) Inser att vi håller ett för högt tempo och jag sa till I-S att antingen sänker vi eller så får hon fortsätta iväg själv. Jag är väldigt noga med att följa min känsla på farten för att orka ända fram.

Vi rullade på bra, vilken natur! Olivträd överallt, berg så höga och grönskande så de såg ut som en tavla. Kändes helt overkligt, här är JAG, i Grekland!

Vid Cp 4, 33.5km hade jag lagt min pannlampa, det var lite tidigt men jag ville vara säker på att jag inte blev överraskad av mörkret. Där kom Christer, en av de andra svenskarna fram och frågade om han fick göra oss sällskap. Klart han fick!

Underbara dofter slog emot oss där ute. Vi diskuterade vad det kunde vara, doftade någon sorts krydda. Vi kom dock inte fram till något. Men det var skönt att prata bort lite tid, tänka på något annat än regnet som blötte oss eller hur lång backen var…

Vid Levidi Cp7 61,7km hade jag mina nattkläder. Jag var blöt inifrån ut och frös som en hund. Bytte allt, stod där på torget och försökte få av de blöta kläderna och få på mej nya, inte det lättaste. Fick hjälp av en kvinnlig funktionär till slut. Alla var så hjälpsamma vi Cp! Kom direkt fram och frågade vad man ville ha. Det var gott mad varm kycklingsoppa under natten. Sedan grekisk yoghurt med honung under dagen. Jag gick aldrig tom på energi. Dock saknades min salttabletter ur mina dropbags… fick ta saltgroggar då och då istället.

Efter Levidi började jag den högsta stigningen, ca 1500hm. Det var en lång resa till nästa Cp. 22km i regn, storm och åska. Svårsprunget bitvis med rullgrus och lera som satte sej under skorna så de blev grymt tunga. Vi fick stanna och skrapa bort leran för att kunna springa. På serpentin vägen ner såg vi krabbor, kändes helt fel…Riktiga landkrabbor konstaterade vi J De bet oss när vi skulle lägga dom i diket så de inte skulle bli överkörda av supportbilarna. Vissa hade det så lyxigt med egen support efter banan.

När vi äntligen, efter en evighet i mörkret kom in i byn Vytina Cp 8 84,4km så fick vi värma oss lite framför en brasa i en pub. Lite mera soppa i magen och ett toa besök. Toa besöken i sej var intressanta efter ett par mil med stela ben. De saknade toaringar så man fick ju huka sej över den. Lite ont i benen alltså! Det var inte så kul att åter igen bege sej ut i regnet men jag hade ju ett lopp att slutföra.

Ger oss iväg mot den sista toppen på hög höjd och Cp9 vid Mogouliana, 97km. Minns inte så mycket om den biten, det var regn, blåst, mörker, uppför nerför. Ett ben framför det andra. Någonstans där kände jag hur min lilltås skinn klövs hela vägen… Det gjorde skitont! Men efter en stund så hade jag glömt smärtan.

Jag började längta efter gryningen. Vi hörde fågelsång och pratade om att nu kunde det inte dröja innan ljuset skulle komma.

Sprang igenom Cp10 efter att ha fyllt på lite energi. Det började ljusna och jag ville fram till Cp 11, Perdikoneri 124,4 km där jag hade lagt mina dagkläder. Jag tror det var här det stod en åsna bunden vid vägen och en äkta grekisk gammal kvinna i svart kom gående och vi gjorde highfive! Bytte alla kläder igen och blev torr en stund. Det är nu ca 6 mil kvar, försöker att inte tänka på hur många timmars löpning det är… bränner lite i ögonen av trötthet. Skulle nog ha kunnat gråta lite där men biter ihop.

Försöker att fokusera på en check point i taget. Ta dej bara till nästa. Varje steg tar dej närmare målet…

Någonstans vid Doxa, 136km kanske kommer Janne ikapp oss på pigga ben. Christer väljer att haka på honom så I-S och jag fortsätter själva.

Runt Cp 15, Kastraki 145km börjar det bli tungt. Inser att vi tappat mycket tid under natten och att tempot måste höjas. Det är inte roligt längre.. Har fått mera regn över oss och närmar oss forsen som måste korsas.

Enda fördelen jag ser här är att jag redan är så blöt så jag kan bara vada över utan att tänka på det.

Vid Cp16 Koklama 150,5km står Alexander som brutit. Han ger en sådan energi kick och erbjuder mej vantar då jag fryser så jag skakar efter det senaste regnet. Jag blev glad!

Då kommer vi till helvetet på jorden… Stigningar som inte är av denna värld, på underlag som är det värsta tänkbara för onda fötter. Detta parti tog aldrig slut! Uppför, nerför i evighet.. Blev lite låga och började tvivla, ville bara gråta. Men vi malde på.

Solen tittar fram och det blev varmt. Inser att om vi ska hinna så är det tempoökning nu! Går raskt där det inte går att springa, har fått ett jäkla flyt i utförslöpningen under loppet, jag som inte kunde löpa utför får beröm över hur snabbt och starkt jag tar backarna.

Når Cp 17 Aspra spitia 160km. Den sista långa sträckan till nästa cp, 12.8km kvar. Den är tuff. Aldrig har en mil känts så lång. Börjar tvivla på riktigt om jag ska klara detta.. Sträckan tar aldrig slut. Springer och springer, I-S tvivlar också. Jag frågar rent ut om hon ska bryta, för då ger jag mej iväg. Men hon vill hänga kvar så vi fortsätter.

När vi ser Cp18 är känslan obeskrivlig, börjar ana att vi kommer att fixa detta! Även om vi skulle gå hela vägen. Men tiden går fortare om vi blandar gång och lunk. Trött nu, riktigt trött. Men känslan av att jag nog klarar detta, jag kommer att få min medalj ger mej ståpäls i värmen! Vi fortsätter mot målet. Vi bara SKA klara det! Nära till tårar av alla känslor, alla intryck.

Cp 19 vill jag bara passera, så nära mål nu 5km kvar 5 KM! så är jag framme i Olympia!!

Försöker att springa men orkar inte, går den sista asfalts sträckan och där, DÄR efter kröken är MÅLET!!!!!  Efter 180km, 27 timmar och 39 minuter så får jag min olivkrans och min medalj! Kan inte beskriva mina tankar, känslor…  (gråter nu igen när jag skriver) Jag går ut på Olympia stadion och ringer min man, jag bara gråter… Hör bara honom säga att han är så stolt, så stolt och glad att jag mår bra ❤

Finisher Olympian Race 2016!

Jag blev 5e dam

65a totalt

146 startade och 91 kom i mål.

I och med att jag klarade detta lopp så har jag nu rätt att anmäla mej till lotteriet för att delta i Spartathlon, vågar jag….???